Skrattabborren

På många håll i Västerbotten finns det Skrattabborrtjärnar och Skrattabborrmyrar, som i t.ex. Norsjö, Stensele, Lycksele, Bjurholm, Fredrika och Åsele socknar. I DAUM:s dialektordregister kan man finna belägg för att man talat om skrattabborrar åtminstone i Arjeplog, Anundsjö, Vilhelmina, Stensele, Norsjö, Hörnefors och Sorsele.

Vad är då en skrattabborre? I dag vet vi att skrattabborren är en vattensalamander. I Sverige finns två sorters vattensalamandrar, Mindre vattensalamander (Tritus vulgaris) och den mer sällsynta Större vattensalamandern (Tritus cristatus). I Västerbotten finns, vad man vet, endast den mindre vattensalamandern. Den blir upp till 10 centimeter lång med svans och allt. Förr trodde man att skrattabborren var en slags fisk med ben att springa med. I DAUM:s samlingar finner man uppteckningar och inspelningar där det berättas om hur fiskare fått skrattabborrar på kroken men när man fått upp "fisken" på land har den raskt klättrat upp i närmaste träd med rev och krok i mun. Man trodde att skrattabborren bringade olycka och såg man en sådan när man fiskade var det bara att avsluta fisketuren och återvända hem igen.

Många har under årens lopp försökt fånga skrattabborrar, med mer eller mindre lyckat resultat. När Johan Wilhelm Zetterstedt 1832 gjorde sin resa genom Umeå lappmarker fick han i Vilhelmina höra talas om skrattabborren. Han ägnade flera dagar åt att försöka få se djuret men misslyckades. Så här fick Zetterstedt skrattabborren beskriven för sig:

"Skrattabborrens utseende uppgifves olika. De flesta beskrifva honom såsom till formen något liknande en abborre, till färgen öfverallt gråaktig, nära ett qvarter lång, och i hufvudet försedd med 2:ne böjda horn eller 2:ne tums långa, smala remmar, hvilka under djurets så kallade flygt (då det begifver sig ned från höjder) skola vara raka och horisontelt utstående". (Zetterstedt, Joh. Wilh. Resa genom Umeå lappmark i Vesterbottens län. Örebro, 1883. S. 159).

I en inspelning från Norsjö (DAUM Ka 117) berättas det om en gruvingenjör i Malå som också fått höra talas om denna märkliga fisk som klättrade i skogen. Han lyckades med viss möda fånga ett tjugotal i en plasthink och han fick under fisketuren med egna ögon se hur djuren kastade sig ned ur träden när någon närmade sig efter stranden. I en inspelning från Stensele (DAUM Ka 1165) berättas det om en skrattabborrtjärn i Forsvik. Mitt uppe på Stenseleberget i Forsvik finns en djup tjärn som tidigare hyste skrattabborrar. Där kunde man lätt fånga skrattabborrar, berättas det. Salamandrarna var nyfikna och plaskade man lite i vattnet så kom de simmandes och så kunde man ta dem med håv. I mitten av sextiotalet planterade man in öring i tjärnen och skrattabborrarna försvann.

Varför kallas den då skrattabborre? På inspelningen från Stensele berättar man att när man tog upp en skrattabborre och lade den på rygg i rödmossan och kittlade den på magen så åstadkom den ett lågt smackande läte, men det var också det enda läte som den gav ifrån sig. Ordet har inte med verbet skratta att göra utan troligare är det besläktat med substantivet skratten. Skratten var sen gammalt en benämning på den onde och användes om trolltyg av skilda slag. (Jfr skratti med samma innebörd i isländskan.)

Idag minskar antalet lokaler i Västerbotten där man kan finna den mindre vattensalamandern. De allvarligaste hoten mot salamandern är inplantering av ädelfisk och den miljöförstöring som följer med skogsbruket. Snart kanske det enbart är ortnamnen som kan berätta att en gång fanns i Västerbotten ett märkligt djur som man kallade för skrattabborre.

Angelica Lindgren